Löparglädje

Att springa långpass behöver inte innebära tidtagning och tidspress. Löparglädje är minst lika viktigt.

Idag sprang vi en distans på 13.5 km, det var för mig ett roligt träningspass i skönt tempo. Ingen hets idag. Löparglädje skapar mersmak, och har vi roligt så utvecklas träningen bättre. Utmaning är givetvis bra och en morot, och alla har vi våra olika utmaningsnivåer och förutsättningar för löpning.

Alla som tränar är lika fenomenala och respektingivande oavsett tempo eller vad vi tränar. Vi tränar för att må bra, för att vi kan och för att vi vill. Det ger oss en bättre hälsa, och det är en livsstil.

Jag har sprungit en del lopp, och de flesta frågar ”Vad fick du för tid?” Ingen frågar ”hur mår du”, eller ”hur kändes det”? Att springa långdistans är en mental prestation, inte bara fysiskt. Pannbenet utmanas, helt klart.

Allt ska synka. Sömn, veckans kostintag och vätskeintaget. Man får absolut inte äta för lite kolhydrater, för då tar benmusklerna ”slut” och loppet fallerar helt de sista kilometerna. Känner ni igen er? Det har hänt mig flera gånger. Även vid korta 10 km lopp, extremt irriterande. Man går ut för hårt och går i graven de 2 sista km. Tråkigt. Jag kanske borde planera bättre, eller strunta i att planera alls?

Dagar då man har sovit sämre och inte ätit sin pasta, då går långpasset utmärkt den vanliga träningsrundan och livet känns härligt. De gånger man peppat sig en vecka innan ett lopp då är hjärnan helt uppskruvad innan startskott, så då rinner all energi ur, fast från hjärnkontoret. Mindset! Tankens kraft påverkar oss mycket så nu har jag bestämt mig för att strunta i tidtagning helt.

Det enda jag ska jaga nu är roliga lopp att springa. Det är lika bra att lägga ner all självkritik och krav, dra på löpskorna och bara njuta av upplevelsen. För varje målgång är en vinst.